Tänkte faktiskt vara så överambitiös att jag skriver av en liten del från ett kapitell mitt i boken så att ni kan få ett litet hum om hur den är.

   Hon tittade in till Marcus först och fick se honom ligga på mage på sin New York Rangers-matta bredvid sin säng, med den portabla spelgrunkan fortfarande påslagen intill sin utsträckta hand. Utmattad. Naturligtvis, och de skulle få betala dyrt för hans sena tupplur när den dansande dervischen inte skulle kunna somna vid sängdags - men vid det laget skulle det vara Marks tur att ta hand om saken.
   Hon gick vidare längs hallen - och blängde förbryllat på några svarta jordkokor på gångmattan (den lilla demonen Marcus) - och fram till den stängda dörren där en liten hjärtformad sidendyna med spetsprytt, plisserat band med texten: SCH! SCH! ÄNGELN SOVER hängde på handtaget. Hon sköt försiktigt upp dörren och tittade in i den dunkla, varma barnkammaren och ryckte bestört till när hon fick se en vuxen sitta i gungstolen intill spjälsängen och gunga fram och tillbaka. En kvinna som hade ett litet bylte i famnen.
   Främlingen hade lilla Jacqueline i famnen. Med den stilla värmen i rummet, det milda ljuset från små lampor i nischer och känslan av den varma, tjocka mattan under fötterna fick henne trots det att känna att allt var som det skulle.
   "Vem ...?" När Patricia dristade sig längre in var det något i den gungande kvinnan som fick det att klicka till. "Joan? Joan - är det du?" Patricia tog några steg närmare. "Vad håller du  ...? Gick du in genom garageingången?"
   Joan - det var hon - slutade gunga och reste sig upp ur gungstolen. Eftersom Joan hade lampan med rosa skärm bakom sig skymtade Patricia bara hennes märkliga ansiktsuttryck svagt - särskilt den besynnerligt förvridna munnen. Hon luktade illa och Patricia kom genast att tänka på sin syster och den där hemska, hemska middagen på tacksägelsedagen förra året. Höll Joan på att få ett liknande nervsammanbrott?
   Och varför var hon här nu och höll lilla Jacqueline i famnen?
   Joan sträckte ut armarna för att ge tillbaka babyn till Patricia. Patricia tog sitt barn i famnen och förstod ögonblickligen att det var något som inte stod rätt till. Hennes dotter låg alldeles för stilla, hon låg mycket mer stilla än ett sovande spädbarn normalt gör.
   Med två ängsliga fingrar drog Patricia ned filten som täckte Jacquelines ansikte.
   Babyns rosenknoppsläppar var särade. Hennes små ögon var mörka och stirrade stint. Filten var blöt runt hennes lilla hals. Patricias båda fingrar blev alldeles kladdiga av blod.
   Skriket som steg i Patricias hals nådde aldrig sin destination.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.


  

Åh den här boken har verkligen greppat tag om mig! :D